Lögdö Höstmarknad

Årets höstmarknad är avklarad. Trevlig som allt annat på Lögdö Bruk!
Rekomenderas!
 
Jag kom hem med hemkokt saft, i smakerna Aronia, Rabarber och Rödavinbär med vanilj. Svart och grönkål, tomater, gurka. På plats åt jag en smörgås och brända mandlar med vaniljsmak. 
Lite mindre än vad jag annars brukar köpa, hade velat kunna bunkra upp lite men har inte riktigt ekonomi/frys för det i år. 
 
Kollade på Fakiren Khan som spikade in en spik i näsan, hällde is i kalsongerna, gick och låg på glas och sprutade eld. Trevligt och lättsamt.
 
Nu längtar jag redan till nästa marknad!
 
 
Går inte att infoga bilder pga att blogg.se har problem.. :/
Allmänt | | Kommentera |

Hur det känns?

Så fort jag orkar mig ut för att gå på birsta, stan eller liknande så kommer det alltid någon som i all välmening frågar hur det känns. Ofta människor som jag kanske känner igen men inte så mycket mer. Vad ska man säga? Jag vill inte känna efter när jag försöker göra något roligt för att slippa känna efter hela tiden. Då skulle jag bli tokig!
Är svår att få kontakt med på telefon säger de. Jo men det är för att det ringer främlingar till mig och frågar hur det känns för mig. Lite mindre nu men tidigare i år så ringde flera om dagen. Nu har de flesta märkt att jag inte längre svarar. 
Jag orkar helt enkelt inte. 
 
Jag vill inte heller bara gå och berätta om hur jag mår sådär helt appropå varje dag. Jag vill inte bli påmind om att ingenting kommer bli sig likt igen. Det räcker med att jag är här ensam hemma för att jag ska bli påmind. Varje dag.
 
Snart blir det så att jag inte orkar med att gå ut bland folk igen. I våras/somras var det hemskt. Främmande människor kom och frågade mig när jag skulle sälja mitt hus. 
Folk kom och knackade på och frågade när jag skulle flytta. Du har väl inga pengar? Hur stora lån har du? DET ÄR VÄL INTE DITT BEKYMMER VAD JAG HAR FÖR LÅN?!?!?! Och vem är du ens?!?

En dag när jag var i ett annat rum hörde jag att det var någon i huset. Det var inte roligt att ha en främmande man i huset som inte ville lämna. Det löste sig tillslut och han gick. VEM går in i någons hus utan att knacka och vill ha saker?!? 
 
En granne cyklar ofta omkring här och så fort han ser mig ute så cyklar han upp och babblar konstant. Det är ju lite synd om han dör han verkar ju inte må speciellt bra och är harmlös, om än något irriterande när han följer efter en runt på gården och har någon konstig uppfattning av vem jag är och gör...
 
En person har ringt, skickat meddelanden med andra, mejlat, följt efter mig på stan. Personen vill hjälpa mig med olika saker fast jag säger bestämt nej nej nej. Saker jag inte behöver hjälp med. Personen blir då arg över att jag är otacksam över att inte vilja ta emot hjälpen och "myndigheter" ska blandas in på grund av att jag tackat nej till dennes hjälp. Inte alls kul.
Personens vänner kommer även de fram och säger att jag måste göra si och så, att hen vill hjälpa mig etc. Varför denna person skulle hjälpa mig eller varför jag ska bli någon typ av hushållerska till personen förstår jag inte. Vi har ingen relation till varandra! 
 
Jag har haft uppvaktanden på jobbet också. Person som kommer förbi för att se om jag är där och googlat fram mitt namn mm. Det löste sig utan större problem också men det är psykiskt jobbigt.
 
Postlådan har fått sig några omgångar också. Nu senast denna månad var det en som backade omkull den. (För de som känner till mig så har den fått stryk många gånger). Vem/varför som är på postlådan vet jag inte. 
 
Bilar har stannat och spejat på min uppfart, längs vägen osv. Så fort man går mot bilarna åker de. Eller ställer sig i fönstret och tittar. Inte bara jag som inbillat mig då andra som varit här på besök också noterat det... Låtsas man ha kikare åker de väldigt fort iväg. Vad de vill och varför vet jag inte... Ett tag var det flera bilar om dagen. Och jag är inte en sådan som sitter och häckar vid fönstren heller... Tillslut slutar man att bry sig. 
 
Dessutom så ska man ta hand om släkt och vänner. Och allt annat som har med livet att göra. Och med det brottas med att inte ha så mycket ork som andra. Hur det känns? Jag vill inte gå ut där jag kan träffa på folk oväntat. Jag vet inte när någon ska haffa tag i mig och fråga HUR KÄNNS DET? DU BORDE GÖRA XXX FÖR ATT JAG TYCKER DU SKA GÖRA DET! DU BORDE FLYTTA TILL LÄGENHET! (Vad det nu skulle göra att jag mår bättre och känner mig mindre stressad?) 

Jag ORKAR inte med detta längre. Okej om det kommer folk och hejar och så men ja, det är för mycket nu helt enkelt. DET KÄNNS PISS! Livet är bara massa måsten och den lilla tid jag orkar göra något "roligt" så vill jag kunna göra det roliga utan att bli påmind om att jag är ensam kvar, är sjuk, har dålig lön, att min katt har dött och att det snart är vinter och att jag kommer bli insnöad. 
Så länge jag orkar med dag för dag så är jag nöjd. Och går ni efter mig, ropar mitt namn och jag fortsätter att gå. Ja då är det för att jag inte orkar prata, jag vill inte bli ikappsprungen och "HUR MÅR DU? HUR KÄNNS DET!?!" Jag måste skydda migsjälv för att orka med. Fråga gärna något annat, vad somhelst. 
Gärna något som är positivt. 
 
Summerat så.. Ja jag överlever, det är jobbigt, jag måste få lite utrymme, ja det är ensamt, ja det är stressande att mycket krånglar, ja jag ska bo kvar.
 
Det är inte meningen att vara oförskämd. Känner mig splittrad. 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Hur orkar alla?

Känns som att alla runt omkring en orkar med så himla mycket, själv känns det som att jag går i sirap.
En produktiv dag för mig är att gå till jobbet, städa i djurens bo och lägga i en tvättmaskin och fylla diskmaskinen. Sen är det stopp. Ska jag vara mer produktiv än så så får jag räkna med att spendera kommande dag/dagar på soffan. Och lyssnar jag inte utan är produktiv flera dagar i rad så kommer sjukdommarna som ett brev på posten.
 
Detta har inget med veganismen att göra utan att jag är skapt på detta sätt. Fått erbjudande om att göra en narkolepsiutredning och testa mig för cancer, men har tackat nej då jag inte somnar okontrollerat / vill genomgå cancerbehandling (cancerformen som misstänks är snabbt dödlig utan möjlighet till behandling). Har en fysisk nedsättning som jag vet är en del av boven i dramat, men rädslan för framtiden är stark, om den kommer bli värre, kommer jag kunna klara mig själv?
 
Stressen över att inte klara av allt en borde göra är jobbig, Mardrömmarna som kommer med stressen är inte rolig. Nu i natt drömde jag att jag skulle bli dränkt i Therese Ahlsammars gameshow i Timrå Simhall... Annars så blir jag påkörd, skär av fingrarna, börjar brimma på kroppen och andra trevliga saker. Och vad händer då? Jo jag sover ju såklart inte så bra = mer trött.
 
Går upp samma tid varje morgon och äter frukost och rör mig lite utomhus oavsett väder, Sen somnar jag till någonstans och sen panik och jäkt till det jag måste göra...
Känner mig gammal, sliten och längtar till pensionen...
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp